Kli
Oftast när ett sår klias på, så kliar det än värre.
Ibland blir det så med saknad också. Att man ger sig själv vad man ville ha för att tömma det bottenlösa hålet av saknad.
Bara för att sakna mer.
Idag kliar det. Jag är bra på att klia. Jag kliar sönder. Men mot saknadskli kan man inte få pencillin. Kan jag få en kram istället?
Va rädd om er, kram.
Den där
Nej vet ni vad.. Den där framtiden.
Den ljusnande som jag hört rykten om.
Jag tror jag går och brottar ner den. Gör den till min.
Så jag får mina schackrutiga golv, kristallkronor på toaletten.
Jag skall slänga den där framtiden i ett nacksving tills den ger mig allt vad jag vill ha.
Va rädd om er, kram.
Naee...
Den där julkänslan som jag brukar ha.
Den finns nog inte längre.
Inte minsta lust.
Inte efter nåt som har med jul att göra.
Inte med musik, inte mat...Nä.
Det enda som är viktigt i jul, som alltid annars är kärlek och familj.
Omtanke om andra.
I övrigt skulle jag kunna hoppa över det helt i år.
För första gången på 52år.
Va rädd om er, kram.
Just nu orkar jag faktiskt inte bara vara jag!
I helgen har jag tjejhelg, ensam. Och känner mig just ensam.
Trött. Seg. Omotiverad. Mörkerdeppig.
Grått ute, grått inne. Ingen energi. Zero. Noll.
Inte det mest optimala en söndag, men jag låter dagen gå som den vill ..
Städar och plockar lite. Diskar.
Min söndag forstätter nog ungefär såhär.
I mysbyxor och goströja. Tv och dator. Film och serier. Tills jag somnar.
Åh, kom igen då med allt du har då, och lappa ihop mig bäst du kan,
och snälla gör det.
Lite energi. Lite sömn. Kramar, kärlek, närhet. Jag är inte kräsen.
Va rädd om er, kram
Jag vet inte liksom!
Men det känns som det är läge för något nytt. Det är dags för förändring.
Det är dags. Men jag vet liksom inte för vad. Bara att. Liksom att...
Nytt?
För jag tänker. Tänker mycket. Tänker för mycket.
Ikväll är en vanlig kväll och vanliga kvällar / dagar skall ju rapporteras i bloggar.
Ikväll är en vanlig kväll, och jag trampar runt i den alldeles ensam. Som halvvanligt.
Att få tid och möjlighet att spela musiken för högt medan jag vimsar omkring.
Att ta ut svängen och sjunga högt högre falskt.
Till och med bara ha fetaost som middag,
och inte komponera något som skulle betraktas som pedagogiskt och kostcirkelkorrekt.
Ikväll är en vanlig kväll och som vanligt saknar jag. Stundom. Och hela tiden.
Fast jag trivs ändå.
Höjer musiken ......
Va rädd om er, kram.
Bättre än dåligt!
Det känns bättre igen. Bättre .Jag hatar att säga det, för varje gång jag tror att jag är på väg upp, på väg att lyckas ta mig i kragen att förstå, snubblar jag på något nytt.
Bättre är inte bra men mycket bättre än dåligt. Så avväger jag mina tankar fram och tillbaks. Vägrar att låta de dåliga tankarna komma. Försöker allt jag kan. Stretar helt enkelt emot och vill, vill, vill så gärna.
Känner hur jag behöver harmoni och balans i livet. Hur väl jag behöver ha tillbaks det där som är jag. För att kunna ge det till andra. För att kunna njuta fullt ut. En hel människa i ett helt liv.
Va rädd om er,kram.
Lärt ..
När jag var yngre så vägde jag några kilon mindre.
Jag behövde aldrig hålla in magen när jag hade en snäv klänning.
Men nu när jag är äldre har min kropp gjort sig fri.
Det finns elastisk komfort där min midja satt en gång.
Å grenen på strumpbyxorna sitter alltför ofta nere vid knäna.
Jag har lärt mig, att även om jag har smärta, så behöver jag inte ge andra det.
Jag har lärt mig, att varje dag ska man sträcka ut handen till någon.
Alla behöver en varm tanke eller en vänlig klapp på axeln.
Jag har lärt mig, att människor kommer att glömma bort vad du sagt och saker
du gjort, men
de kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna sig.
Men jag har också lärt mig, att det spelar ingen roll vad som händer,
eller hur svart allt känns idag;
livet går vidare och imorgon blir en bättre dag.
Jag har lärt mig, att jag fortfarande har mycket att lära.
Va rädd om er, kram
NÄMEN TJENA!!!!
"Idag ska jag göra ingenting, Jag gjorde det igår också men blev inte färdig!"...
Va rädd om er, kram.
Även tankar tar tid.
Morronkaffe ,vakna långsamt ..
allt går väldigt långsamt...åh vad jag älskar långsamt.
Mer om tid. Jag märker tiden när jag ser mig i spegeln.
Samtidigt hänger inte alltid yttre och inre tid ihop.
Hur ofta hör man inte folk säga, jag känner mig betydligt yngre än vad det står i mitt födelsebevis.
När man mår dåligt kan tiden stå stilla.
Att tiden går fort stör mig inte på det sättet att det är en massa jag måste hinna med
eller att det är mycket jag vill få gjort, det har jag fått skala bort eftersom min hälsa inte pallar med.
Så låt oss både vara glada och ledsna ;))
Va rädd omer, kram.
Varför måste
livet vara så förbannat jobbigt? Så upp och ner och ner och ner och upp. Jag önskar bara en jämn nivå, med det som gör mig glad. Behöver inget mer, inget överdrivet. Bara slippa detta upp och ner.
Trivas - älska och älskas, våga lita på det. Må bra i allt, vara trygg och lugn.
Men verkar vara stört omöjligt att få till mitt liv så. Jag lyckas ibland, men så *poff* rätt ner. Och helt utan anledning egentligen.
Därför börjar jag igen välja bort, stänga av... för då slipper jag dalarna. Men visst jag blir ju egentligen heller inte så lycklig som jag önskar. Det blir ensamt, tomt och kallt.
*suckar*... kan inte livet vara bara lite lite lättare för mig nu? Tycker jag haft mitt "dåliga", och att nu bör det bara vara det "bra" kvar...
Va rädd om er, kram.
Vaddå vara i nuet?
Det pratas så mycket om att vara i Nuet.
Nuet är så hyllat numera.
Men om jag inte vill vara i Nuet. Om Nuet inte känns bra.
Och Nu handlar inte bara om Nu utan är summan av alla de händelser, känslor och tankar som lagrats under livets gång. Hur ska man kunna släppa allt det och bara vara i Nuet?
Varför ska man acceptera ett obra Nu, när det kanske finns ett förr eller en framtid som är bättre?
Mörker.
Det räcker nu,
det är nog,
nu slutar vi leka den här leken och fortsätter med våra liv.
Detta är inte roligt längre.
Önskar jag kunde säga så och vips blev allt som vanligt igen,
men det går inte.
Det är tydligen inte nog och mörkret ligger som en tjock filt över mig.
Och vad är egentligen normalt,
förmodligen är man normal om man är som de flesta andra
och vem vill egentligen vara det... inte jag i alla fall.
Va rädd om er, kram.
Jag vill fånga dagen, varje ögonblick som får mig att må bra ett litet tag till!
Åren har duktigt smugits sig på....
Jag fylls av så många tankar och känslor som griper tag om hjärtat och håller det hårt i grepp och det känns som jag har en stor kall sten inom mig, som tynger och trycker i bröstet, livet är ju så kort.
Ibland blir det så påtagligt och det känns nästan som det knackar på min egen dörr och jag påminns om hur skört livet är och hur lätt är det inte att ta det för givet.
Ibland känner jag bara hur luften går ur mig och jag bara faller allt djupare och djupare in i ett tillstånd som är bortom denna värld.
Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be, sluta aldirg drömma, ett under kan ju ske!
Va rädd om er, kram.
Sliten ....
Det är bara skrutt med mig faktiskt.
Det är så otroligt frustrerande att jag inte mår bättre än vad jag gör.
Just nu är det framför allt bara piss, känns de som.
Jag är oändligt trött. Hela tiden.
Och väldigt dämpad.
Orkeslös, less.
Känner inte lust till något.
Det är trögt.
Och väldigt mörka tankar kommer över mig ….
Så var det med den ”superkvinnan”
Va rädd om er, kram
Vill ..
Tydligt blir det.
Vad jag vill ha.
När jag inte kan få det.
Som ett litet barn
sätter jag mig ner och surar
för att jag inte får som jag vill.
Det är bra.
För oss alla.
Det borde hända mig oftare.
Va rädd om er, kram.
"Imorgon är en annan dag".
Ännu en dag har passerat i mitt liv.
Det blev en bra dag till slut.
En dag när jag känner att morgondagen ger nytt hopp.
Jag har hela tiden strävat efter att må bättre, hitta glädje, vara glad för det jag har m.m.
Jakten på dessa saker gör att jag mår sämre när jag inte lyckas uppnå det jag söker.
Att jag kanske ska tillåta mig själv att bara vara.
Bara vara på det humör jag faktiskt är på just då.
Är jag nedstämd, låt det vara så, är jag glad, låt det vara så.
Inte hela tiden sträva efter något jag ändå kanske inte kan eller orkar uppnå.
Tids nog kommer jag finna ro och lycka, glädje och trygghet.
Det får ta den tid det tar.
Jag måste lära känna mig själv igen, den person jag är nu,
den person jag blivit ....
Va rädd om er, kram.
Jag kan inte titta tillbaka för det kommer aldrig bli som förut ändå
asch
Tar en dag i taget
Reser mig sakta
Tror jag stiger upp
Till sommaren!!
De flesta av oss har väl då och då dagar då man känner att man vill dra något gammalt över sig, man känner sig låg helt enkelt.
Vem har sagt att livet ska vara en dans på rosor osv.
Hur brukar du hantera dessa ”sämre dagar”?
Va rädd om er, kram.
Jag är störd!
Jag är fanimej inte klok. På riktigt. Vad är det för fel? Vad ÄR det för fel? Ingenting hjälper ju, jag är trött, jag är less, jag är allting förutom glad, jolite ibland ;) Min hjärna ska jag skicka på semester, lååångt bort. Enkel resa till Kina. Mitt flimmer blir jag galen på. Varför ska jag ha de? Allt bara ramlar över mig hela tiden.
Va rädd om er,kram.
Några anledningar till att man bör undvika förhållande .. ;))
- Man måste vara social...(vilket jag inte är hela tiden)
- Man måste vara öppen med sina känslor..(vilket jag inte alltid kan)
- Man måste dela med sig av sitt godis...(vilket jag inte alltid vill)
-Man bör klä sig i någonting annat än osexiga mjukisbyxor efter duschen på kvällen...(vilket jag stortrivs i)
- Man ska helst inte ha barn som den andra kan gnälla över..(vilket jag har, barn alltså, men mina är stora :)))
- Man undrar ofta vad man gör för fel...(vilket jag tydligen ofta gör)
-Man ska helst ha råd att slinga håret så det ser tjockare ut..(vilket jag inte har pengar till)
-Man ska helst inte be om hjälp, då kan man utnyttja...(vilket jag aldrig gör)
-Man ska inte fråga vad den andra gör, då har man ett kontrollbehov...(vilket jag INTE har)
-Men mest av allt så bör man unvika förhållanden för att man blir bara så jävla ledssen och sårad...(vilket jag upplevt)
Vi kan byta ut ordet MAN till JAG istället...tror att det blir mera rätt o riktigt då...:)
Va rädd om er, kram.
Gammal, grå o gaggig!
Alla människor kommer en dag att blir gammal, grå och gaggig.
Spelar ingen roll hur mycket botox eller skönhetsoperationer de gör. Kroppen kommer ändå att åldras.
Varför inte bara gör det på det naturliga sättet?
För hur kan man tycka det är snyggt när det ser ut som ansiktet är uppspänt med klädnyppor?
Enligt mig är ålderdomen något vackert.
Alla ska åldras och alla kommer att göra det, varför inte göra det på det naturliga sättet då?
För alla åldrar har sin charm och alla är vackra på sitt sätt.
Även om de har massa rynkor. För rynkor är något som visar att det levt ett långt liv med många äventyr i.
Det behöver inte vara några stora äventyr, utan det kan vara att de gift sig, blivit konstnär eller helt enkelt bara fött barn.
Tänk på att rynkorna berättar lite om dit liv. Så låt rynkorna finnas.
Även fast alla kommer bli gamla, gråa och gaggiga så är alla vackra på sitt sätt.
Va rädd om er, kram.
