Susanne

Jag fylls av så många tankar och känslor som griper tag om hjärtat och håller det hårt i grepp och det känns som jag har en stor kall sten inom mig, som tynger och trycker i bröstet, livet är ju så kort.

Ibland blir det så påtagligt och det känns nästan som det knackar på min egen dörr och jag påminns om hur skört livet är och hur lätt är det inte att ta det för givet.

Ibland känner jag bara hur luften går ur mig och jag bara faller allt djupare och djupare in i ett tillstånd som är bortom denna värld.

Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be, sluta aldirg drömma, ett under kan ju ske!

Va rädd om er, kram.