Susanne

Ibland - jag vet inte alltid varför - tar det bara stopp. Trots att jag vill, och trots att jag har möjlighet så går det bara inte. Mörkret tar över och orken packar ihop och tar semester.

Så har det varit ett par, tre dar nu.


Känner en rastlöshet och en innerlig önskan att "göra" något. Att ändra något. Att sparka igång "livet" som gått i stå.


Kom igen nu. Dags att kliva ut ur dunklet och ge mig en chans. Nu ska jag lära mig att stråla igen.



Va rädd om er, kram.