Tiden har verkligen blivit konstig.
För mig var det fullständigt omöjligt att du skulle dö.
Jag har trott att allt bara skulle vara som man tänkte sig att det skulle vara.
Innan jag insåg att allting kunde hända.
Att man inte vet någonting om någonting alls egentligen.
Det enda man vet är det vi har NU!
Sorgen som aldrig går över utan som man måste lära sig att leva med.
Den är som att promenera på en dålig väg.
Ibland ramlar du i ett av alla hål, blir liggandes olika länge och med olika grader av smärta.
Trots allt så reser du dig upp och fortsätter promenaden...
Bara att skriva detta nu får mig att sitta här med tårarna strömmande ner bland tangenterna.
Jag har många gånger undrat hur många tårar man kan fälla.
Jag har nog fyllt ett hav snart ...
Älskade pappa<3 min fina ängel.
Du kommer att gå vid min sida i resten av mitt liv.
Jag älskar dig<3
Vi ses i Nangijala, ett land bortom stjärnorna ...
Va rädd om dig!
Kram<3 Din dotter Susanne.
Kommentarer
Postat av: jan
du skriver så bra och kloka ord.i bland är det skönt att grina och tårarna flödar det lättar på trycket många varma kramar
Trackback
