i gränsen.
Fast i uppförsbacken. Kämpar, gnetar, sliter men livet verkar vilja fortsätta i uppförbacken.
Vilket borde betyda att det går bra för då går det ju uppåt så om jag väl kommer till den nu så efterlängtade nerförsbacken så går det ju utför vilket är dåligt.
Vad är egentligen bäst av det. Har jag missförstått allt, går jag åt fel håll, ska jag bara sluta gå uppför backen,
vända på klacken och knata nedåt.
Eller jag vet att när livet går bra så går det så j-kla bra,
allt flyter på så enkelt att man nästan inte tror att det är sant.
Och mitt i allt detta känslan av ensamhet.
Vaknade till igår natt och just i gränsen mellan dröm och verklighet
tyckte jag mig höra ljudet av någons lugna andetag bredvid mig....
Va rädd om er,kram.
Kommentarer
Trackback
