Susanne

Somliga dagar blir jag så uttråkad av mig själv att jag vill rymma. Rymningstanken piggar upp. Tills jag kommer på, att vart jag mig än i världen vänder så kommer jag ha med mig själv på köpet.

Detta sinnestillstånd går väl över. Det brukar göra det. Och avlösas av tröstätning. Det är en aning roligare i alla fall.

Demensen är redan på väg. I mobilens kontaktlista finns namn som jag inte känner igen. Namn och telefonnummer som jag bevisligen måste skrivit in. Men jag har ingen aniing om vilka de är. Funderar på om jag ska ringa upp och fråga, vem är du? Känner du mig och i så fall hur?

Men det kanske är oartigt? Eller i alla fall en aning opassande.



Va rädd om er, kram.