Susanne

Det har visst inte varit några direkt underhållande inlägg jag bidragit med den senaste tiden. Solly. Jag har väl inte haft något piffigt att skriva om.




Jag vill tro att jag är en människa som är fri att göra det jag egentligen känner för.
Men vanorna, tryggheten i det bekanta och en inrotad feghet, gör att jag backar.
Jag skulle ju egentligen aldrig erkänna det, men visst är det så det är.

Jag måste sluta tänka och börja chansa.
Jag måste våga hoppas.
Jag måste våga leva mitt liv så som jag vill att alla andra ska leva sitt.

Hur lätt är det?
Ganska svårt. Faktiskt.


 Men annars då?
Visst, jag har blivit sårad, bränd och förtvivlad. Bränd, dumpad och övergiven.

Men vem har inte det?

Det i sig ger mig faktiskt ingen ursäkt till att vara feg. Det ger mig ingen ursäkt till att inte våga göra något annorlunda.

Så, här står jag nu. Villrådig och rädd.
Men det är kanske en bra rädsla. Den i sig är förmodligen något som får mig till att nå nästa mål. Oavsett om jag väljer det själv eller inte.

Som sagt - det finns ju faktiskt ingenting utav det jag tagit mig för hittills, som jag inte har klarat av.


Full av hopp, full av förtvivlan.
Hur går det egentligen ihop..?

Det gör det nog inte. 

Men jag väljer att hoppas. Det kommer att gå vägen. Det vet jag ju.



Va rädd om er, kram.