Susanne

Ibland när jag tänker på hur mitt liv har förändrats o tagit en väg som jag i aug- i fjol, inte ens vågade eller kunde drömma om bubblar det inom mig av skratt. Ett fnitter som sakta som kolsyra stiger till ytan och om jag skulle släppa ut det är jag rädd att det skulle explodera i ett hysteriskt asgarv som aldrig skulle ta slut... Då, var jag nyseparerad o totalt vilsen för vilken väg jag skulle vandra. Vad ville jag? Vad kände jag? Vad vågade jag? Vad trodde jag på? Någonstans i allt kaos o förtvivlan så bestämde jag mig för att lita på att det som sker det sker av en mening. Jag tror att vi skapar vår "verklighet", våra liv, genom våra tankar. Om jag tror på mina tankar utan att ifrågasätta dem o de ger mig smärta o förtvivlan så blir mitt liv plågsamt o olyckligt. Om jag däremot ifrågarsätter dem o analyserar om det verkligen överensstämmer med sanningen/verkligheten fann jag att det mesta av min smärta handlade om min föreställning om hur mitt liv borde/skulle/kunde vara o se ut... Detta var min viktigaste lärdom o den som har visat sig vara min största utmaning att praktisera i mitt förhållningssätt till livet. De har tagit lång tid, o mycket ork!
 
Lev o njut, dagen kommer aldrig igen <3

Va rädd om er ,kram!