Susanne

               



Tiden springer iväg.. 
Hösten har kommit och livet går vidare.

Jag har inget att skriva om, men jag fortsätter ändå..  Livet är som det alltid har varit: en jävla kamp varje dag och det tröttar ut mig.

Genom lidande utvecklas vi som människor. Smärta för oss närmare oss själva, vi lär och känner, växer.

Sägs det.

Jag vet så väl att fantasierna aldrig kommer att bli annat än just fantasier. De mesta man fantiserar om kommer aldrig någonsin att inträffa, inte med mig som rollinnehavare iallafall. För jag tänker leva, jag är nyfiken på framtiden och jag vet att det snart blir bättre.

Men jag återkommer alltid hit. Hamnar här igen och jag kommer aldrig vidare, jo kanske ... Jag sitter fast i mig själv, i mitt lidande och min rädsla. Dom säger att det tar tid, att jag måste jobba med mig själv.. men jag orkar inte förihelvetesjävlaskit.


Självömkan är aldrig vackert men idag bryr jag mig inte. Jag tycker egentligen inte särskilt synd om mig själv.


Så nu har ni fått höra de oxå, men nya dagar o en ny vecka imorron.
O då är de här glömt.


Va rädd om er, kram.