Susanne

Jag är så enormt trött, så trött. Men hjärnan är som Karlssons Klister i slow motion. Vägrar släppa taget.


Jag kunde ju bosätta mig i en liten citronlund i Italien,
Eller så kunde jag ha en stor terass mot havet på Bali och skriva dåliga böcker? Eller så kunde jag åka Transibiriska järnvägen och bli hejsan med Backpackers? Eller lära mig franska och sitta i mitt fönster i Paris och vinka med min pensel till förbipasserande turister? Eller ha en egen brygga vid ett stort, vitt stenhus på Västkusten där man kunde sitta och läsa morgontidningen med en kopp kaffe bredvid sig och doppa tårna i vattnet en daggfärsk morgon? Eller utbilda mig till läkare och resa runt med Läkare utan gränser?


Det känns som att  världen och möjligheterna är lite långt borta .. man är ju 51 o inte 31.

Men det enda man kommer sig för är att låsa dörren om sin hyresrätt, köpa med sig något på ICA, titta på Halv Åtta Hos Mig, betala räkningar och sedan gå och lägga sig.


Nu får det vara nog med sådant bjäbb! Jag kan inte hålla på och vältra mig i självömkan hela tiden. Inte för att jag är blind; jag ser ju, förstår och är enormt tacksam för allting jag har (t.o.m så att jag ibland ifrågasätter min lyckas existens; vad har jag gjort för att förtjäna den liksom?) men det finns vissa hjärntroll som återkommer vissa dagar.



Va rädd om er, kram.