Tro mig.
Man lever, som i ett undantagstillstånd. Man väntar på Det Stora Lyftet. Man hoppas, man drömmer och man tror att det en dag ska bli annorlunda. Att då, just då ska livet komma till mig, istället för tvärtom. Man kämpar, man stretar och letar sig fram i det kompakta mörkret som omger en. Drömmarna som en gång fanns, och drömmarna som dog. Samtidigt denna känsla av meningslöshet, och att det redan är liksom för sent. Det mesta är redan sagt, gjort och tillrättalagt. Vad mer finns att säga om denna pissoar.
Man måste våga beröra och bli berörd. Närma dig mig och du får all värme, Våga vara äkta. Våga låta blicken stanna kvar och hitta kärnan. Våga säga precis det som kommer för dig. Våga låta kärlek och vänskap gro. De är gåvor vi får när vi öppnar våra sinnen och tar emot dem utan spärrar. De finner sin egen väg och dyker upp där och när vi minst av allt väntar på dem i skepnader vi aldrig kunnat ana.
Det kokar under ytan mitt i det trötta. Något har fångat mitt öga och jag ler lite över livets kast. Möten. Själars möten. Utbyte av tankar och känslor. Ett påtagligt pockande ljud inifrån min bröstkorg. Dadunk... Jag vill ut! Jag vill leva! Jag vill älska! Något har knackat på. Små saker får mig bubbligt lycklig... som några ord. En blick jag anar någonstans.
Va rädd om dig,kram.
