Vilsen..
Det är inte lätt att vara människa. Vi är inte bara vilsna i tillvaron utan i oss själva ibland. Utan att riktigt veta vilka vi är eller vart vi är på väg. Som att gå på en väg som vi inte vet vart den leder. Utan att veta hur vi hamnat här eller hur långt vi har kvar till målet.. Men hur gör vi då när vi är vilse i tillvaron eller i oss själva? Fortsätter vi rakt fram i hopp om att målet är det rätta när vi kommer fram? Litar vi på våra instinkter som säger oss vart vi ska? Fasten våra instinkter har haft fel ett par gånger tidigare. Eller vänder vi oss till någon annan om råd? Ett råd som kanske inte alltid är det rätta. Men ett råd ger oss ofta lite fler valmöjligheter. Om det inte visar dit vi vill så visar det kanske åt ett håll vi absolut inte vill. Och se. vi är genast lite mindre vilsna. Då har vi fått en fingervisning om vart vi inte vill. Och vi kan fortsätta vår resa. Jag önskar att livet var enklare. Men det är det inte. Jag önskar vi fick en karta den dag vi föddes. Men det får vi inte. Allt vi har är en väg att vandra. Ensam eller i sällskap. Med vägvisare eller utan. Oftast vandrar jag ensam, men vet att jag har vänner som jag kan lita på. Och som gärna slår följe en bit. Då känns vägen genast lättare att gå även om målet är lika diffust som i början på min vandring. Jag hoppas du vet vart du ska. För jag vet det inte. Men jag gör dig gärna sällskap en bit på vägen om du vill.
Va rädd om er,kram.
