Susanne

Vissa människor är mer reflekterande än jag. Jag läser en sak och sedan tänker jag inte så mycket mer på det.
Andra går in djupare på ämnen och börjar spåna och spåra, tänka till och argumentera för och/eller emot och jag önskar verkligen att jag var sådan. Men jag tror inte riktigt jag vågar, jag vill kanske inte ha en åsikt för att jag är rädd att den är fel - jag vet inte, men ibland känns det så!

Man tänker så mycket mer när man är ensam. Å andra sidan så behöver jag tänka mycket. Jag försöker få fram en plan i mitt huvud, hur jag vill att saker och ting ska bli.
 
Drömmarna är just nu att kunna skriva en bok. Fast det har jag egentligen drömt om ända sedan jag var liten, och än har jag inte kommit någonstans. Jag vet liksom inte hur man börjar. Och om jag klarar av att börja, så vet jag inte hur jag fortsätter. Jag ser dock bilden framför mig, hur jag sitter ensam dagarna i ända, med tangentbordet som enda sällskap.Får fram en typisk bild av en isolerad författare som inte bryr sig om något annat än nästa textrad i sin bok.

Men nu börjar det bli löjligt.

Att sitta såhär vid köksbordet under skön tystnad, och titta ut genom fönstret, väcker en del tankar. Och ett visst lugn, faktiskt. 
Så här sitter man och filosoferar en stund. Fast man borde göra så mycket annat.
Jag fortsätter leta... Jag fortsätter filosofera... Jag kanske hittar något, vem vet?



Va rädd om er,kram.