Vart tar man vägen när man inte ens vet var man är?
Och än mindre vart man vill komma
När allt som förrut var så väldigt tydligt och enkelt
Plötsligt bara är som en enda stor tom säck
Utan ljussken ens borta i den andra änden
När allt blivit till en skrämmande mörk labyrint
Och själv är man bara rädd
Rädd för att komma ut på den andra sidan
Rädd för det okända som skrämmer
Vart tar man vägen då?
Vilket håll ska man välja att krypa?
Konstiga idéer om att allting kommer att ordna sig.
Att det nog inte alls är så illa som man trott.
Att det finns hopp kvar fortfarande. Trots allt.
Att kärleken ska segra. Att turen ska vända.
Att det Där mirakulösa äntligen ska hända.
Det där som man alltid gått och väntat på ska ske.
Men som aldrig nånsin händer.
För det kommer bara förbli en illusion.
En önskedröm.
Men en önskedröm som man tror på.
Som man tror på för att man vill tro.
För att man vill hoppas.
För att man vill ha dom kvar. Dom där illusionerna.
För trots allt gör dom ju livet lite lättare.
Lite bättre.
Lite närmare Lyckan.
Jag vill fortsätta känna lycka.
Va rädd om er,kram.
