Verklig styrka
Ibland tvivlar jag. Tvivlar och förtvivlar. En liten tuva kan stjälpa mig så jag låter mörkret ta över min värld.
Anammar det jag känner är bra för mig och lägger annat åt sidan.
Ett liv i harmoni och välmående. Det är alltid målet och det mesta jag gör är en strävan mot detta. Oftast mår jag gott. De sämre delarna ventilerar jag i forum där jag litar på människorna och där jag vet att de flesta talar samma språk som jag. Tankens språk. Förståelsens språk.
Men tvivlet... Alla som tror att bara för att man nått ett delmål och vunnit en insikt i någon del av sig själv så mår man bra för alltid och känner sanningen. Jag har stor respekt för Mia Törnblom, och andra kloka människor. Men också de är ledsna ibland. Också de förlorar ibland fotfästet.
Ligger inte vår verkliga styrka i att kunna känna alla känslor? I att genomskåda oss själva och se orsakerna till hur vi mår? Att låta oss vara små ibland? Att vara ödmjuka i vår styrka?
Helt underbart är att min blick fastnar på män. Att jag drömmer om män, ser snygga rumpor på ICA och kan känna ett sug i underlivet när ett par snygga jeans passerar. Eller jobbarbrallor... Jag tänker på kalsonger! Tack för det kroppen!
Va rädd om er,kram.
