2012
Snart får vi alla 365 nya dagar att ta hand om.
Forma.
Fylla.
Eller förstöra...
Jag kommer att ta vara på mina.
Varenda en.
Det är mitt nyårslöfte.
Det har varit ett bra år. Med både upp och nergångar som vanligt.
Ett nytt händelserikt år är på gång
2011 kommer inatt att skaka hand med 2012 och jag är redo att göra det nya årets bekantskap!
2011 kommer inatt att skaka hand med 2012 och jag är redo att göra det nya årets bekantskap!
Va rädd om er, kram<3
Jul ..
Dagarna går fort och jag har inte riktigt haft ro, tid eller något speciellt att skriva om.
Om några få timmar är de julafton jag har ingen julkänsla alls.
Alla säger att julen är en mysig tid och att ett slags lugn infaller men jag känner inte det.
Jag känner bara stress och sorg.
Julen kommer att komma och gå och jag har fortfarande ingen julkänsla.
Men God Jul ni som läser detta <3
Va rädd om er, kram.
Alla har vi våra dagar.
Vi har alla glada/ledsna dagar.
Mycket gott händer som gör en lycklig…
det behöver inte vara stora händelser…utan det ”lilla” kan räcka.
Att man har en bostad…mat å lite pengar.
Eller kanske fina samtal med kloka underbara människor…
Det händer oxå saker som gör en ledsen..men allt tycks ingå i livets plan.
Och att gråta kan vara riktigt skönt…det behöver inte vara negativt…
Jag är en människa som lär mig hela tiden hur det är att vara just, människa…
Jag är inte förmer än ngn annan…
inte vet jag heller vem som är mer än dig eller mig…
jag väljer att se prövningar som ett växande även då jag blir ledsen…
Vi har alla ett värde…redan då vi föddes …..
just att lära sig vara människa varje dag är en riktig utmaning.
Va rädd om er, kram.
Vinkevink här är jag=)
Faktum är
att jag bestämmer över mitt eget liv. Jag är en fegis
& stoppar gärna huvudet i sanden, vi kan kalla det
konflikträdd, men vem gillar konflikter? Inte jag...
Men jag tror det är dax att ta tag i det som känns jobbigt..
& inte bara låta vinden ta tag i mig som ett höstlöv...
Va rädd om er, kram.
Inte NU!
Sommaren tog slut, hösten kom
och tog slut och snart är det jul
och det finns INGET i mig som säger att det är jul.
Mitt liv har låst in mig i en bur som jag på olika vis har försökt ta mig ut ifrån men det går fan inte!
Jag har inte lyckats med en enda av de moment som man borde ha klarat vid det här laget – utbildning, stadig ekonomi, en livspartner.
Jag vet att varenda kotte som träffar mig slås av min charm,
min "glädje", snällhet osv ..
Vem fel är det?
Ingens men det är väldigt lockande att skylla på någon eller bara skylla ifrån sig. Men det finns ingen att skylla på. Bara mina egna kassa beslut.
När alla dessa tankar kommer upp till ytan så knyter sig hela mitt inre och sömnen kan inte mota bort dem.
Jag vet att jag inte är en dålig människa. Jag vet att jag har både hjärta, själ och hjärna – jag är både klok, snäll, trevlig och bra på alla sätt och vis men tyvärr känns det inte så just NU!!!
Va rädd om er, kram.
Mår väl inte hundra just nu
men har iallafall bestämt mej för att nu får det vara nog,
o jag kommer att må bättre, hela den här tiden har nog varit som en lång process
o snart är det förhoppningsvis över.
Jag förtjänar något mycket bättre!
Tänker fortfarande rätt, o det är ju bra!
Jag måste ju ta mej ur detta, o det är ju bara jag som kan göra det, o nu får det vara nog, jag har lidit tillräckligt.
Va rädd om er, kram.
Tid!
Varje dag varje timme varje minut varje sekund ska vara värd sin tid i guld…
Alla dagar ska vara vita med en gyllende inslag
av guld och diamanter eller varför inte silver och med stenar
i mina favorit färger.
Ha en fin dag du där ute och ta vara på de livet ger och vårda de ömt<3
Kli
Oftast när ett sår klias på, så kliar det än värre.
Ibland blir det så med saknad också. Att man ger sig själv vad man ville ha för att tömma det bottenlösa hålet av saknad.
Bara för att sakna mer.
Idag kliar det. Jag är bra på att klia. Jag kliar sönder. Men mot saknadskli kan man inte få pencillin. Kan jag få en kram istället?
Va rädd om er, kram.
Den där
Nej vet ni vad.. Den där framtiden.
Den ljusnande som jag hört rykten om.
Jag tror jag går och brottar ner den. Gör den till min.
Så jag får mina schackrutiga golv, kristallkronor på toaletten.
Jag skall slänga den där framtiden i ett nacksving tills den ger mig allt vad jag vill ha.
Va rädd om er, kram.
Naee...
Den där julkänslan som jag brukar ha.
Den finns nog inte längre.
Inte minsta lust.
Inte efter nåt som har med jul att göra.
Inte med musik, inte mat...Nä.
Det enda som är viktigt i jul, som alltid annars är kärlek och familj.
Omtanke om andra.
I övrigt skulle jag kunna hoppa över det helt i år.
För första gången på 52år.
Va rädd om er, kram.
Just nu orkar jag faktiskt inte bara vara jag!
I helgen har jag tjejhelg, ensam. Och känner mig just ensam.
Trött. Seg. Omotiverad. Mörkerdeppig.
Grått ute, grått inne. Ingen energi. Zero. Noll.
Inte det mest optimala en söndag, men jag låter dagen gå som den vill ..
Städar och plockar lite. Diskar.
Min söndag forstätter nog ungefär såhär.
I mysbyxor och goströja. Tv och dator. Film och serier. Tills jag somnar.
Åh, kom igen då med allt du har då, och lappa ihop mig bäst du kan,
och snälla gör det.
Lite energi. Lite sömn. Kramar, kärlek, närhet. Jag är inte kräsen.
Va rädd om er, kram
Jag vet inte liksom!
Men det känns som det är läge för något nytt. Det är dags för förändring.
Det är dags. Men jag vet liksom inte för vad. Bara att. Liksom att...
Nytt?
Varför är jag så trött?
För jag tänker. Tänker mycket. Tänker för mycket.
Ikväll är en vanlig kväll och vanliga kvällar / dagar skall ju rapporteras i bloggar.
Ikväll är en vanlig kväll, och jag trampar runt i den alldeles ensam. Som halvvanligt.
Att få tid och möjlighet att spela musiken för högt medan jag vimsar omkring.
Att ta ut svängen och sjunga högt högre falskt.
Till och med bara ha fetaost som middag,
och inte komponera något som skulle betraktas som pedagogiskt och kostcirkelkorrekt.
Ikväll är en vanlig kväll och som vanligt saknar jag. Stundom. Och hela tiden.
Fast jag trivs ändå.
Höjer musiken ......
Va rädd om er, kram.
Bättre än dåligt!
Det känns bättre igen. Bättre .Jag hatar att säga det, för varje gång jag tror att jag är på väg upp, på väg att lyckas ta mig i kragen att förstå, snubblar jag på något nytt.
Bättre är inte bra men mycket bättre än dåligt. Så avväger jag mina tankar fram och tillbaks. Vägrar att låta de dåliga tankarna komma. Försöker allt jag kan. Stretar helt enkelt emot och vill, vill, vill så gärna.
Känner hur jag behöver harmoni och balans i livet. Hur väl jag behöver ha tillbaks det där som är jag. För att kunna ge det till andra. För att kunna njuta fullt ut. En hel människa i ett helt liv.
Va rädd om er,kram.
Lärt ..
När jag var yngre så vägde jag några kilon mindre.
Jag behövde aldrig hålla in magen när jag hade en snäv klänning.
Men nu när jag är äldre har min kropp gjort sig fri.
Det finns elastisk komfort där min midja satt en gång.
Å grenen på strumpbyxorna sitter alltför ofta nere vid knäna.
Jag har lärt mig, att även om jag har smärta, så behöver jag inte ge andra det.
Jag har lärt mig, att varje dag ska man sträcka ut handen till någon.
Alla behöver en varm tanke eller en vänlig klapp på axeln.
Jag har lärt mig, att människor kommer att glömma bort vad du sagt och saker
du gjort, men
de kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna sig.
Men jag har också lärt mig, att det spelar ingen roll vad som händer,
eller hur svart allt känns idag;
livet går vidare och imorgon blir en bättre dag.
Jag har lärt mig, att jag fortfarande har mycket att lära.
Va rädd om er, kram
NÄMEN TJENA!!!!
"Idag ska jag göra ingenting, Jag gjorde det igår också men blev inte färdig!"...
Va rädd om er, kram.
Även tankar tar tid.
Morronkaffe ,vakna långsamt ..
allt går väldigt långsamt...åh vad jag älskar långsamt.
Mer om tid. Jag märker tiden när jag ser mig i spegeln.
Samtidigt hänger inte alltid yttre och inre tid ihop.
Hur ofta hör man inte folk säga, jag känner mig betydligt yngre än vad det står i mitt födelsebevis.
När man mår dåligt kan tiden stå stilla.
Att tiden går fort stör mig inte på det sättet att det är en massa jag måste hinna med
eller att det är mycket jag vill få gjort, det har jag fått skala bort eftersom min hälsa inte pallar med.
Så låt oss både vara glada och ledsna ;))
Va rädd omer, kram.
Varför måste
livet vara så förbannat jobbigt? Så upp och ner och ner och ner och upp. Jag önskar bara en jämn nivå, med det som gör mig glad. Behöver inget mer, inget överdrivet. Bara slippa detta upp och ner.
Trivas - älska och älskas, våga lita på det. Må bra i allt, vara trygg och lugn.
Men verkar vara stört omöjligt att få till mitt liv så. Jag lyckas ibland, men så *poff* rätt ner. Och helt utan anledning egentligen.
Därför börjar jag igen välja bort, stänga av... för då slipper jag dalarna. Men visst jag blir ju egentligen heller inte så lycklig som jag önskar. Det blir ensamt, tomt och kallt.
*suckar*... kan inte livet vara bara lite lite lättare för mig nu? Tycker jag haft mitt "dåliga", och att nu bör det bara vara det "bra" kvar...
Va rädd om er, kram.
Vaddå vara i nuet?
Det pratas så mycket om att vara i Nuet.
Nuet är så hyllat numera.
Men om jag inte vill vara i Nuet. Om Nuet inte känns bra.
Och Nu handlar inte bara om Nu utan är summan av alla de händelser, känslor och tankar som lagrats under livets gång. Hur ska man kunna släppa allt det och bara vara i Nuet?
Varför ska man acceptera ett obra Nu, när det kanske finns ett förr eller en framtid som är bättre?
Mörker.
Det räcker nu,
det är nog,
nu slutar vi leka den här leken och fortsätter med våra liv.
Detta är inte roligt längre.
Önskar jag kunde säga så och vips blev allt som vanligt igen,
men det går inte.
Det är tydligen inte nog och mörkret ligger som en tjock filt över mig.
Och vad är egentligen normalt,
förmodligen är man normal om man är som de flesta andra
och vem vill egentligen vara det... inte jag i alla fall.
Va rädd om er, kram.
Jag vill fånga dagen, varje ögonblick som får mig att må bra ett litet tag till!
Åren har duktigt smugits sig på....
Jag fylls av så många tankar och känslor som griper tag om hjärtat och håller det hårt i grepp och det känns som jag har en stor kall sten inom mig, som tynger och trycker i bröstet, livet är ju så kort.
Ibland blir det så påtagligt och det känns nästan som det knackar på min egen dörr och jag påminns om hur skört livet är och hur lätt är det inte att ta det för givet.
Ibland känner jag bara hur luften går ur mig och jag bara faller allt djupare och djupare in i ett tillstånd som är bortom denna värld.
Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be, sluta aldirg drömma, ett under kan ju ske!
Va rädd om er, kram.
